J.

Pepparkaksvecka och glögg i massor, det var en rejält kämpig historia med degen. Som vanligt tappade jag tålamodet efter någon timmes bakning, men slutresultatet blev bra, och det finns utrymme att baka ytterligare ca 190 pepparkakor av den kvarvarande degen.
Fint besök av familjen i helgen, det värmer i hjärtat att komma hem till en
lägenhet som fylls med kärlek.
Fick även njuta av kära vänner sällskap i lördagskväll, fest hos Paola. Träffade av en händelse en vän som jag avskärmat ett tag. Vi kramades och blev sams. Det hela bottnade sig i en hel del missförstånd och egentligen handlade det om välvilja. Kändes så mycket bättre.
Och nu kan jag inte sluta lyssna på Take That - The flood. Jisses, det svänger så om refrängen. Kan vara min nya skämslåt, men jag kan ändå stå för att jag gillar den. Hah.

En helg för lugnet och familj. Nåja, inte på lördagskväll.
Stadshuset, kände 2 personer där, resten var skräniga 18 åringar.
Just nu kommer jag inte ihåg just vad de sa, men jag minns att jag skämdes och kände mig mycket nöjd med att inte vara 18 är igen.
Bra musik och massa dans. Tappade bort mina skinnhandskar, dumt!
Men 80% av helgen var i vanlig ordning, hasade runt, goda middagar, skratt och nu fick jag även träffa min fina fina brorson. Eventuellt kommer han kanske bli en lampnörd, han finner lugn i att vila blicken på lampor.
Han är inte så mycket större än en normal stor nalle, han här rejält mysiga kinder och perfekta små händer. Han doftar så underbart, finns ingenting som slår doften av en liten bebis.
Fick ett par fina boxningshandskar av N, de får pryda väggen hemma i Vårbrg.
Lunch på stan med Niklas och Peter, och familjen slöt upp, såg när de tände upp staden med alla vackra ljussättningar på byggnader runt om. Fint det! Och kallt.
Jag älskar ändå att vara hemma, det ger mig mycket.

Jag vill inte klaga, men det är så mycket som cirkulerar i huvudet.
Jag har jobbat 14 dagar i streck nu, det känns. Jag är lättirriterad, känslig, stressad och trött, så JÄVLA trött.
Känns som om jag åldrats tio år på dessa  två veckor.
Jag kom hem.. sen har det varit nonstop. Och redan då var jag och krafsade på botten.
Men har känt glädje också, inte bara en massa tråkiga och jobbiga saker. Fast, som alltid väger det jobbiga tyngst. Och jag vill inte belasta någon annan med mina problem och tankar.
Jag längtar efter mig själv, den som finns bakom detta bedrövliga skikt.
Känner mig labil och sover dåligt.

Fick en ursäkt nedskrivet via sms, av en vän. Det var på tiden, tack.
Men jag orkar just nu inte tänka på det. Jag kände ingenting när jag fick det,
orkar inte känna efter mer nu.

Imorgon åker jag hem, lycka. Men jag vet att det kommer bli jobbigt.
Då kommer allt släppa. Då kommer jag kräkas ur min stundande bedrövelse över allt.
Jag ser framför mig ett scenario, ser min familj som hämtar upp mig.. tårar. Kramas, tårar. Ser min brorson, tårar..
Jag saknar mitt hem. Det hem jag har idag kan jag knappast kalla hem, jag är ju aldrig där.
Jag är alltid någon annanstans. Det är kanske så jag alltid är, någon annanstans.
I tanken eller rent fysiskt.


Men jag har mycket att vara glad för, det vet jag. Men nu är jag ganska fylld med dåliga saker.
Jag ska skärpa mig. Jag ska bara sova lite först.

Förlåt, men jag är bara mänsklig trots allt.

Den sårade själen, svek, viljan att bli förstådd, rädslan för att bli lämnad ensam.

Vad fan hände?
Men det satt sig ändå, ganska djupt. IDIOT.

Hej missbrukare, jag trodde på dig.
Du ljög visst igen.
Vad håller du på med?
Du bryr dig bara om dig själv.
Jag trodde du ville förändras
och leva ett annorlunda liv.
Vart tog glädjen vägen?
Du är missunsam och kontrollerande,
suger MIN energi, MIN glädje.
Du är så jävla oattraktiv och
i mina ögon framstår du patetiskt.
Du är inte alls speciellt rolig nu och
jag skrattar inte längre.

Jag vet om din hemska uppväxt, men trots det
så förtjänar ingen annan detta.

Hej missbrukare, du var visst en missbrukare.
Hej då missbrukare, jag lämnar dig nu.