J.

http://somydear.blogspot.com/

Det ska mycket till för att bryta ner mig, helt. Och fullkomligt.
Jag är verkligen inte okänslig. Jag har mer än känslor att ge.
Det enda som är, är det faktum att känslor kostar. Det kostar att känna, det kostar att vara. Det kostar att finnas. Det vet du, det vet ni. Det finns så många gånger som känns tveksamma.
Men det enda som är, är egentligen att chansa. Våga, bryt, förändra.
Jag tror inte på att "det är för bra för att vara sant". Det är exakt vad vi gör det till. Det finns ingenting annat. Ingenting.

Jag hoppas ändå ibland att det vore enklare. Men det är svårt. För alla är så väldigt olika. Det går inte egentligen att jämföras med. Det blir var och en. En och en. Alla, unika. Ensamma, utvalda, att ge och ta. På sitt sätt, som kan vara helt vansinnigt ifrån vad vi själva verket trodde vi själv var kapabel till.
Men känslorna... Alla känslorna. Växer, lever, bygger, kryper, vandrar, färdas, färgas i oss och omkring.

Det är bara att släppa ut, ge med dig. Lämna, ge ifrån och ta emot. Det blir inte bättre än så.
Det är det enda. Du förstår, du kan inte få allt. Du får en del. En värdig del av det du är förtjänt av.

Små barn. Så små att de gör så mitt hjärta brister.
Du tittar rakt in i mina ögon, ser du mig? Ser du verkligen mig, mitt leende, min värme?
Min längtar över att få berätta saker för dig, lära dig om rätt och fel. Stödja dig när du tar dina stapplande steg. Hjälpa dig om du gör fel.
Du kommer bli så bortskämd med kärlek, det vet jag redan. Du kommer bli ett litet busfrö, som din pappa. Jag är övertygad.

Dexter alltså, hur bra kan det bli. Så spännande så jag dör nästan, så om ni inte tittar på det så gör det. Sista säsongen är riktigt bra.
Bestämde tid med Ronny för ny konsultation om tatueringen nu, på måndag. Wohooo. Snart har jag mitt lilla minitivoli. Med ett pariserhjul såklart.
Vansinnes tränade igår, hela 2 timmar. Kändes som om jag flög ifrån gymmet sen, kände mig så lätt och lättad, om några veckor så. Då kommer jag vara nöjd.
Igår var jag och Micke på quiz, på Wirströms. Premiär för oss som lag. Vi vann inte, MEN, det ändrar vi på om 2 veckor. Med blodad tand kommer vi gå in ännu hårdare.
Det var iallafall mycket roligt. Och bästa sällskapet.

Och vem är jag idag?

Av en händelse hittade jag ett par dagboksutdrag i lägenheten, som är från 2001 om jag inte missminner mig.. Känns tungt att läsa. Känns hemskt, stackars människa tänker jag. Det jag skriver är om hur det kändes att gå i skolan, det var gymnasiet alltså.

Jag kunde inte vara mig själv då, jag gick med dom som var ett år yngre än mig. Just det spelade ingen större roll.
Jag hade två liv, ett med min dåvarande pojkvän och hans vänner, och ett mycket mindre i skolan. Ett mycket osäkrare. Jag hade vänner, men det var ändå en sån märklig känsla. Jag kände mig faktiskt utstött.
Jag vågade ibland inte gå och äta lunch om jag inte hade sällskap. Kände mig fånig och uttittad.
Nu bryr jag mig inte så värst mycket om att göra saker själv, men självklart är det saker som fortfarande gör mig osäker.

Det är bara så läskigt att läsa saker som jag skrivit, för så längesedan. Som berör mig fortfarande, som har ärrat det mig. Som finns kvar och skiner igenom ibland.

Jag vill inte att någon ska veta om mina svagheter egentligen. Men jag är bara en sån person, som hellre låter människor komma nära, än att hålla dem på avstånd. Till viss del.

Jag vill inte ses som en märklig person, men unik. Absolut. Det är alla.

Jag har de finaste vännerna, som finns. Och jag är så otroligt glad. Men jag är precis likadan nu som då.
Jag kom på det häromdagen. Jag vill så mycket, kanske inte håller allt jag lovar. Sen blir det tyst.
Sen försvinner jag ibland. En liten stund.
Jag tror jag vet varför. Ibland handlar det om att jag bara skjuter upp saker, och sen får jag dåligt samvete för att jag inte förverkligar det med den som är inblandad.

Jag gör så mot alla. Det är något som jag gör bara.
Men det betyder inte att jag inte älskar er.

Julian Casablancas – I'll Try Anything Once

Nyårsfirande.

Middag med lillfamiljen på metargatan + Helena och Erik. Fantastisk middag, underbart sällskap.
Vi skulle egentligen dra vidare på en annan fest, men vi var för sent ute med att beställa taxi, så vi var fast. Men det gjorde ingenting, vi öste på fram till 06. Frågan är vad vi gjorde i de där 6 timmarna efter tolvslaget?
Det var diskussioner, dans, mat och gråt och skratt.
Allt var hur roligt som helst och jag är glad att jag fick fira in det nya året med dessa personer.

Erik höll ett fint tal vid tolvslaget och vi stod och tjoade med vidöppna fönster.