J.

Jag vill inte klaga, men det är så mycket som cirkulerar i huvudet.
Jag har jobbat 14 dagar i streck nu, det känns. Jag är lättirriterad, känslig, stressad och trött, så JÄVLA trött.
Känns som om jag åldrats tio år på dessa  två veckor.
Jag kom hem.. sen har det varit nonstop. Och redan då var jag och krafsade på botten.
Men har känt glädje också, inte bara en massa tråkiga och jobbiga saker. Fast, som alltid väger det jobbiga tyngst. Och jag vill inte belasta någon annan med mina problem och tankar.
Jag längtar efter mig själv, den som finns bakom detta bedrövliga skikt.
Känner mig labil och sover dåligt.

Fick en ursäkt nedskrivet via sms, av en vän. Det var på tiden, tack.
Men jag orkar just nu inte tänka på det. Jag kände ingenting när jag fick det,
orkar inte känna efter mer nu.

Imorgon åker jag hem, lycka. Men jag vet att det kommer bli jobbigt.
Då kommer allt släppa. Då kommer jag kräkas ur min stundande bedrövelse över allt.
Jag ser framför mig ett scenario, ser min familj som hämtar upp mig.. tårar. Kramas, tårar. Ser min brorson, tårar..
Jag saknar mitt hem. Det hem jag har idag kan jag knappast kalla hem, jag är ju aldrig där.
Jag är alltid någon annanstans. Det är kanske så jag alltid är, någon annanstans.
I tanken eller rent fysiskt.


Men jag har mycket att vara glad för, det vet jag. Men nu är jag ganska fylld med dåliga saker.
Jag ska skärpa mig. Jag ska bara sova lite först.

Förlåt, men jag är bara mänsklig trots allt.