J.

Och vem är jag idag?

Av en händelse hittade jag ett par dagboksutdrag i lägenheten, som är från 2001 om jag inte missminner mig.. Känns tungt att läsa. Känns hemskt, stackars människa tänker jag. Det jag skriver är om hur det kändes att gå i skolan, det var gymnasiet alltså.

Jag kunde inte vara mig själv då, jag gick med dom som var ett år yngre än mig. Just det spelade ingen större roll.
Jag hade två liv, ett med min dåvarande pojkvän och hans vänner, och ett mycket mindre i skolan. Ett mycket osäkrare. Jag hade vänner, men det var ändå en sån märklig känsla. Jag kände mig faktiskt utstött.
Jag vågade ibland inte gå och äta lunch om jag inte hade sällskap. Kände mig fånig och uttittad.
Nu bryr jag mig inte så värst mycket om att göra saker själv, men självklart är det saker som fortfarande gör mig osäker.

Det är bara så läskigt att läsa saker som jag skrivit, för så längesedan. Som berör mig fortfarande, som har ärrat det mig. Som finns kvar och skiner igenom ibland.

Jag vill inte att någon ska veta om mina svagheter egentligen. Men jag är bara en sån person, som hellre låter människor komma nära, än att hålla dem på avstånd. Till viss del.

Jag vill inte ses som en märklig person, men unik. Absolut. Det är alla.

Jag har de finaste vännerna, som finns. Och jag är så otroligt glad. Men jag är precis likadan nu som då.
Jag kom på det häromdagen. Jag vill så mycket, kanske inte håller allt jag lovar. Sen blir det tyst.
Sen försvinner jag ibland. En liten stund.
Jag tror jag vet varför. Ibland handlar det om att jag bara skjuter upp saker, och sen får jag dåligt samvete för att jag inte förverkligar det med den som är inblandad.

Jag gör så mot alla. Det är något som jag gör bara.
Men det betyder inte att jag inte älskar er.

Julian Casablancas – I'll Try Anything Once