J.

Det ska mycket till för att bryta ner mig, helt. Och fullkomligt.
Jag är verkligen inte okänslig. Jag har mer än känslor att ge.
Det enda som är, är det faktum att känslor kostar. Det kostar att känna, det kostar att vara. Det kostar att finnas. Det vet du, det vet ni. Det finns så många gånger som känns tveksamma.
Men det enda som är, är egentligen att chansa. Våga, bryt, förändra.
Jag tror inte på att "det är för bra för att vara sant". Det är exakt vad vi gör det till. Det finns ingenting annat. Ingenting.

Jag hoppas ändå ibland att det vore enklare. Men det är svårt. För alla är så väldigt olika. Det går inte egentligen att jämföras med. Det blir var och en. En och en. Alla, unika. Ensamma, utvalda, att ge och ta. På sitt sätt, som kan vara helt vansinnigt ifrån vad vi själva verket trodde vi själv var kapabel till.
Men känslorna... Alla känslorna. Växer, lever, bygger, kryper, vandrar, färdas, färgas i oss och omkring.

Det är bara att släppa ut, ge med dig. Lämna, ge ifrån och ta emot. Det blir inte bättre än så.
Det är det enda. Du förstår, du kan inte få allt. Du får en del. En värdig del av det du är förtjänt av.