J.

Blir sentimental..

Känslorna klär oftast i en annan skepnad. Det är en konstant maskerad.
Det finns alltid något som ska döljas, det är bäst så. Åsikter, tankar och tillrättavisningar skjuts mot kroppen som ett okontrollerat maskingevär.
Men känslan då? Försvinner den efter det? Läker såret? Det går inte, varför tror du mig inte? Kan inte jag tänka själv.. Någon ska tvivla på det som finns inuti. Men det är inte jag. För jag vet hur det känns, jag vet varför det bränner, och varför det inte försvinner.

Det är desto trevligare med Tv-serier, andra personers liv, känslor. Det är skönt att glömma sig själv, tänka på något påhittat och dras med.

Varför tror folk att de har rätt att trampa på ens känslor? Förminska dem och tro att man kan, eller vill, tänka rationellt och logiskt? Och varför skulle man vilja det? Vad är viktigare än just känslorna, vad ska man gå på annars. Är vi robotar? En ständig kamp att se sina egna känslor för vad de är, fritt från andras åsikter.



Och det är ju ingen annan som kommer att ta konsekvenserna av ens handlande. Det är ingen annan som kommer ligga vaken om nätterna. Var och en måste sammanfatta sitt eget liv och sina egna val när det är dags. Ingen annan kommer att göra det.



Livet ska vara vackert. Men det är verkligen inte enkelt.

kram