J.

Det var ett år, som vanligt ett år som jag sett fram emot. Jag hade föreställt mig det annorlunda än hur det blev. Det var så mycket framtid det handlade om. Men det blev inte så, jag tror en del av mig hamnade i chock, inuti.
Ni vet att det finns så mycket som man håller inom sig, och försöker skona andra ifrån. Det blev verkligen inte som jag tänkte mig.
Så mycket som jag undvek att göra, så mycket tid jag slösade.
Det där med förväntningar, ska man vara försiktig med det? Jag tror det. Jag vill egentligen inte vara på något annat sätt, men kanske borde jag sänka mina förväntningar på saker, bli mer skeptiskt och inte tro så mycket.

Jag vet att det senaste året även varit ett otroligt händelserikt år. Micke är till stor del att tacka för detta. Allt som vi gjort under året, och sen allt som vi också iallafall tänkt göra. Det spelar ingen roll om det bara handlade om att dricka vin och prata ihjäl varandra på balkongen för att sedan inse hur mycket klockan var EGENTLIGEN. Alla konserter, middagar, bakning, allt bara. Jag tycker man kan få drömma också, man behöver inte göra allt på en gång. Han har en  förmåga att säga de absolut finaste sakerna, de sakerna jag glömmer bort om mig själv,
Nu har vi nya planer. Det är något som jag uppskattar väldigt mycket, att vara runt smarta och drivna personer,
och som kan få mig att göra mer saker i livet. Helena, mitt lilla yrväder, som alltid får stå ut med mitt tjat om livet och allt ältande, jag är så glad att vi åkte till Berlin och har det tillsammans, alla övernattningar, frukostar och middagar och försök till att stansa. Tittar på bilderna och ler, för du är bäst.
Emma som alltid är min energikälla, långt mellan gångerna, men varje gång är fantastisk. Vi andas likadant, vi ser saker på samma sätt. Jag behöver inte förklara allt, för hon förstår.
Petri, jag är så glad att du finns.  Lyssnar alltid, oavsett om jag börjar gråta över saker eller skrattar. Och du får mig  alltid att skratta. Du finns alltid där, det vet jag.
Alla är så olika, men så nära mitt hjärta.

Jag hade mer att vara tacksam över än jag trodde, jag har min familj och alla andra vänner. Men det är ni som varit mest betydande. Jag är en känslomänniska fick jag till och med tårar i ögonen när jag skrev om de finaste jag har runtomkirng mig.

2010´s bästa.

Florida och New Orleans
Peace & Love
Pop Up Art
Berlin
Vänskap
Oliwer
Andreas Grega
Min tatuering
Alla nya saker jag åstadkommit

2011, nu är det snart du och jag. Året då jag ska må ÄNNU bättre, och försöka göra allt LITE bättre.

Let´s have a toast for the duchebags, let´s have a toast for the assholes.