J.

http://somydear.blogspot.com/

Det ska mycket till för att bryta ner mig, helt. Och fullkomligt.
Jag är verkligen inte okänslig. Jag har mer än känslor att ge.
Det enda som är, är det faktum att känslor kostar. Det kostar att känna, det kostar att vara. Det kostar att finnas. Det vet du, det vet ni. Det finns så många gånger som känns tveksamma.
Men det enda som är, är egentligen att chansa. Våga, bryt, förändra.
Jag tror inte på att "det är för bra för att vara sant". Det är exakt vad vi gör det till. Det finns ingenting annat. Ingenting.

Jag hoppas ändå ibland att det vore enklare. Men det är svårt. För alla är så väldigt olika. Det går inte egentligen att jämföras med. Det blir var och en. En och en. Alla, unika. Ensamma, utvalda, att ge och ta. På sitt sätt, som kan vara helt vansinnigt ifrån vad vi själva verket trodde vi själv var kapabel till.
Men känslorna... Alla känslorna. Växer, lever, bygger, kryper, vandrar, färdas, färgas i oss och omkring.

Det är bara att släppa ut, ge med dig. Lämna, ge ifrån och ta emot. Det blir inte bättre än så.
Det är det enda. Du förstår, du kan inte få allt. Du får en del. En värdig del av det du är förtjänt av.

Små barn. Så små att de gör så mitt hjärta brister.
Du tittar rakt in i mina ögon, ser du mig? Ser du verkligen mig, mitt leende, min värme?
Min längtar över att få berätta saker för dig, lära dig om rätt och fel. Stödja dig när du tar dina stapplande steg. Hjälpa dig om du gör fel.
Du kommer bli så bortskämd med kärlek, det vet jag redan. Du kommer bli ett litet busfrö, som din pappa. Jag är övertygad.

Dexter alltså, hur bra kan det bli. Så spännande så jag dör nästan, så om ni inte tittar på det så gör det. Sista säsongen är riktigt bra.
Bestämde tid med Ronny för ny konsultation om tatueringen nu, på måndag. Wohooo. Snart har jag mitt lilla minitivoli. Med ett pariserhjul såklart.
Vansinnes tränade igår, hela 2 timmar. Kändes som om jag flög ifrån gymmet sen, kände mig så lätt och lättad, om några veckor så. Då kommer jag vara nöjd.
Igår var jag och Micke på quiz, på Wirströms. Premiär för oss som lag. Vi vann inte, MEN, det ändrar vi på om 2 veckor. Med blodad tand kommer vi gå in ännu hårdare.
Det var iallafall mycket roligt. Och bästa sällskapet.

Och vem är jag idag?

Av en händelse hittade jag ett par dagboksutdrag i lägenheten, som är från 2001 om jag inte missminner mig.. Känns tungt att läsa. Känns hemskt, stackars människa tänker jag. Det jag skriver är om hur det kändes att gå i skolan, det var gymnasiet alltså.

Jag kunde inte vara mig själv då, jag gick med dom som var ett år yngre än mig. Just det spelade ingen större roll.
Jag hade två liv, ett med min dåvarande pojkvän och hans vänner, och ett mycket mindre i skolan. Ett mycket osäkrare. Jag hade vänner, men det var ändå en sån märklig känsla. Jag kände mig faktiskt utstött.
Jag vågade ibland inte gå och äta lunch om jag inte hade sällskap. Kände mig fånig och uttittad.
Nu bryr jag mig inte så värst mycket om att göra saker själv, men självklart är det saker som fortfarande gör mig osäker.

Det är bara så läskigt att läsa saker som jag skrivit, för så längesedan. Som berör mig fortfarande, som har ärrat det mig. Som finns kvar och skiner igenom ibland.

Jag vill inte att någon ska veta om mina svagheter egentligen. Men jag är bara en sån person, som hellre låter människor komma nära, än att hålla dem på avstånd. Till viss del.

Jag vill inte ses som en märklig person, men unik. Absolut. Det är alla.

Jag har de finaste vännerna, som finns. Och jag är så otroligt glad. Men jag är precis likadan nu som då.
Jag kom på det häromdagen. Jag vill så mycket, kanske inte håller allt jag lovar. Sen blir det tyst.
Sen försvinner jag ibland. En liten stund.
Jag tror jag vet varför. Ibland handlar det om att jag bara skjuter upp saker, och sen får jag dåligt samvete för att jag inte förverkligar det med den som är inblandad.

Jag gör så mot alla. Det är något som jag gör bara.
Men det betyder inte att jag inte älskar er.

Julian Casablancas – I'll Try Anything Once

Nyårsfirande.

Middag med lillfamiljen på metargatan + Helena och Erik. Fantastisk middag, underbart sällskap.
Vi skulle egentligen dra vidare på en annan fest, men vi var för sent ute med att beställa taxi, så vi var fast. Men det gjorde ingenting, vi öste på fram till 06. Frågan är vad vi gjorde i de där 6 timmarna efter tolvslaget?
Det var diskussioner, dans, mat och gråt och skratt.
Allt var hur roligt som helst och jag är glad att jag fick fira in det nya året med dessa personer.

Erik höll ett fint tal vid tolvslaget och vi stod och tjoade med vidöppna fönster.

Det var ett år, som vanligt ett år som jag sett fram emot. Jag hade föreställt mig det annorlunda än hur det blev. Det var så mycket framtid det handlade om. Men det blev inte så, jag tror en del av mig hamnade i chock, inuti.
Ni vet att det finns så mycket som man håller inom sig, och försöker skona andra ifrån. Det blev verkligen inte som jag tänkte mig.
Så mycket som jag undvek att göra, så mycket tid jag slösade.
Det där med förväntningar, ska man vara försiktig med det? Jag tror det. Jag vill egentligen inte vara på något annat sätt, men kanske borde jag sänka mina förväntningar på saker, bli mer skeptiskt och inte tro så mycket.

Jag vet att det senaste året även varit ett otroligt händelserikt år. Micke är till stor del att tacka för detta. Allt som vi gjort under året, och sen allt som vi också iallafall tänkt göra. Det spelar ingen roll om det bara handlade om att dricka vin och prata ihjäl varandra på balkongen för att sedan inse hur mycket klockan var EGENTLIGEN. Alla konserter, middagar, bakning, allt bara. Jag tycker man kan få drömma också, man behöver inte göra allt på en gång. Han har en  förmåga att säga de absolut finaste sakerna, de sakerna jag glömmer bort om mig själv,
Nu har vi nya planer. Det är något som jag uppskattar väldigt mycket, att vara runt smarta och drivna personer,
och som kan få mig att göra mer saker i livet. Helena, mitt lilla yrväder, som alltid får stå ut med mitt tjat om livet och allt ältande, jag är så glad att vi åkte till Berlin och har det tillsammans, alla övernattningar, frukostar och middagar och försök till att stansa. Tittar på bilderna och ler, för du är bäst.
Emma som alltid är min energikälla, långt mellan gångerna, men varje gång är fantastisk. Vi andas likadant, vi ser saker på samma sätt. Jag behöver inte förklara allt, för hon förstår.
Petri, jag är så glad att du finns.  Lyssnar alltid, oavsett om jag börjar gråta över saker eller skrattar. Och du får mig  alltid att skratta. Du finns alltid där, det vet jag.
Alla är så olika, men så nära mitt hjärta.

Jag hade mer att vara tacksam över än jag trodde, jag har min familj och alla andra vänner. Men det är ni som varit mest betydande. Jag är en känslomänniska fick jag till och med tårar i ögonen när jag skrev om de finaste jag har runtomkirng mig.

2010´s bästa.

Florida och New Orleans
Peace & Love
Pop Up Art
Berlin
Vänskap
Oliwer
Andreas Grega
Min tatuering
Alla nya saker jag åstadkommit

2011, nu är det snart du och jag. Året då jag ska må ÄNNU bättre, och försöka göra allt LITE bättre.

Let´s have a toast for the duchebags, let´s have a toast for the assholes.

Vet du vad det är som går och går, lika säkert som hjärtat slår?

Jag är rädd för:
Döden
Ensamhet (ej självvald)
Tystnad på fel ställe
Mörka skogar
Att göra fel
Att inte vara tillräcklig




Men jag är ändå en överlevare.

Myskväll i Vårberg,  7/10








Dedication

Det är så vackert så jag får ont i magen.
Jag vill bo i dessa bilder.

Söndagen har spenderats mestadels i soffan, för lat för att ens gå utanför dörren och köpa
Cola eller annan läsk som jag har suktat efter hela dagen. Jag har verkligen bara legat och ätit, slö tittat på
diverse serier på tv. Nu väntar jag på Helena som ska förgylla min kväll med glögg och mys.

Japp, då övervann jag en liten ångest imorse när jag skulle presentera en förening och en talare.
Jag som trodde att jag skulle slippa, attans då!
Det var bara att svälja ångesten och kasta mig ut bland vargarna. Pulsen och min ansiktsfärg sviktade lite.
Några felsägningar, vilade blicken på fel kvinna (som satt och skruvade på sig) och tänkte, "hon märker att jag är nervös". men efteråt fick jag fina ord av Hedvig, som varken hörde mina felsägningar eller säg att jag var nervös. Hon sa till och med att jag verkade lugn och agerade som en riktig talare, jisses! Det var att överrumplande, men jag blev så klart jätteglad, stolt till och med.

Jag har ju svårt att tro att jag kan klara vissa saker, men det visar sig allt som oftast att det är fel.

Nu tror jag att sjukdomen smyger sig på. Vill INTE!

Happ! Gjorde ju knäck igår med Micke. De vart jävulskt goda, men de släpper inte från papperen (om man inte sköljer dem under vatten). Nästa gång, då ska jag använda ischokladformar, som tydligen skulle vara det ultimata.

Godkväll!

Drömde att jag var gravid, men ett av mina ex. Riktigt jobbgt.
Och i slutet av drömmen satt jag och pratade med en av mina bästa vänner som precis fått sitt första barn.
Det var en rätt obehaglig känsla, jag ville vara ärlig och säga som det var, graviditeten var ganska långt gången och jag ville verkligen inte. Jag frågade min vän om det var försent att göra någonting åt det, hon berättade fanns ingenting jag kunde göra nu. Live with it. Med huvudet mellan mina händer satt jag och grät. Nu var jag fast där jag inte ville vara. Nu var jag tvungen att stanna.
Men jag vaknade tillslut och svepte ut ett glas vatten på golvet.

God morgon!

Slutprojekt i skolan för denna fantastiska designer.
Har suttit med en uppgift till detta som jag blev mycket nöjd med.
Pepp pepp!
Älskar hennes kläder.

Detta är några favoriter ur Matilda Wendelboes Herrkollektion.












Yes, äter gärna upp dig också.





Foton: Tina Axelsson

Pepparkaksvecka och glögg i massor, det var en rejält kämpig historia med degen. Som vanligt tappade jag tålamodet efter någon timmes bakning, men slutresultatet blev bra, och det finns utrymme att baka ytterligare ca 190 pepparkakor av den kvarvarande degen.
Fint besök av familjen i helgen, det värmer i hjärtat att komma hem till en
lägenhet som fylls med kärlek.
Fick även njuta av kära vänner sällskap i lördagskväll, fest hos Paola. Träffade av en händelse en vän som jag avskärmat ett tag. Vi kramades och blev sams. Det hela bottnade sig i en hel del missförstånd och egentligen handlade det om välvilja. Kändes så mycket bättre.
Och nu kan jag inte sluta lyssna på Take That - The flood. Jisses, det svänger så om refrängen. Kan vara min nya skämslåt, men jag kan ändå stå för att jag gillar den. Hah.

En helg för lugnet och familj. Nåja, inte på lördagskväll.
Stadshuset, kände 2 personer där, resten var skräniga 18 åringar.
Just nu kommer jag inte ihåg just vad de sa, men jag minns att jag skämdes och kände mig mycket nöjd med att inte vara 18 är igen.
Bra musik och massa dans. Tappade bort mina skinnhandskar, dumt!
Men 80% av helgen var i vanlig ordning, hasade runt, goda middagar, skratt och nu fick jag även träffa min fina fina brorson. Eventuellt kommer han kanske bli en lampnörd, han finner lugn i att vila blicken på lampor.
Han är inte så mycket större än en normal stor nalle, han här rejält mysiga kinder och perfekta små händer. Han doftar så underbart, finns ingenting som slår doften av en liten bebis.
Fick ett par fina boxningshandskar av N, de får pryda väggen hemma i Vårbrg.
Lunch på stan med Niklas och Peter, och familjen slöt upp, såg när de tände upp staden med alla vackra ljussättningar på byggnader runt om. Fint det! Och kallt.
Jag älskar ändå att vara hemma, det ger mig mycket.